Jag fryser.
Tittar ut genom fönstret, på huset mitt emot hänger istapparna längs fasaden, en meter långa. Snön ligger alldeles för tjock på taket. Snart ska jag iväg till jobbet, vilket innebär att skotta fram bilen. På parkeringen har de inte skottat, så att köra fast är vardagsmat.
För drygt två månader var mina största problem trafiken längs med Fairfax Avenue, som störde min skönhetssömn, solen som sken in genom de blekta, gröna bananagardinerna, att vakna genomsvettig i ett varmt rum där man inte fick öppna fönstret med tyskor och brasilianare som gick upp alldeles för tidigt.
God, jag saknar det så det nästan gör ont i kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar